En arbetshelg kan betyder flera olika saker, beroende på var du befinner dig. För butiksbeträden kan den betyda en dag av familjeangelägenheter. För affärsresenärer kan den betyda en viss nivå av personlig obekvämlighet, då man är ifrån sina nära och kära. Men om du spenderar en lördag och söndag med en fotojournalist kan den representera en öppning till en helt ny värld. Under min intervju med Nick Danziger upptäckte jag att han spenderade sin helg i Irak, trots att han nämnde det lika obesvärat som om han spenderade den med sina släktingar i en sömnig förort.
Det finns ingen falsk blygsamhet i detta påstående. Till att starta med, började Nick redan som 13-åring att "åk runt på flygplatser och smyga sig in på flygplanen", och kan därför ursäktas sitt kanske nonchalanta sätt som han pratar om alla platser på jorden som han besöker. Men han är även en man som visar total avsaknad av respekt för sitt jobb. Det handlar inte om moral eller artistisk känslosamhet, utan ett nödvändighet som denna typ av fotojournalist måste ha.
Han försöker hela tiden att göra sig så obetydlig och osynlig som möjligt i de miljöer han fotograferar - han berättar bland annat om de två veckor han spenderade i Afganistan med att fotografera landets president, Hamid Karzai. Trots Danzigers försök at hålla sig undanskymd, så hälsade president Karzai honom glatt "God morgon, har du fått" varje dag, oavsett om de var själva eller tillsammans med andra högt stående digniteter. 

Denna typ av småsnack är något av en förbannelse för Danziger, som hela tiden försöker få sitt motiv att glömma bort att han är i närheten. Nästa gång han mötte president Karzai var i korridorerna i 10 Downing Street, och denna gång hade han ett annat motiv för sina ögon, en man som han i ett senare skede skulle få följa med på ett överraskningsbesök till de brittiska trupperna i Irak under en majhelg. Danzigers motiv var Tony Blair, som då fortfarande var Storbritanniens premiärminister. Hur Danziger kom sig för med att fotografera Blairs sista dagar vid makten är en studie i ihärdighet; efter att ha spenderat en dag med att ta flera bilder för olika tidningar med anledning av Blairs 50-årsdag, ringde Danziger upp 10 Downing Street och frågade om han kunde få komma tillbaka dagen efter för att ta några fler bilder.

MAN FÅR DEN KITTLANDE KÄNSLAN ATT BEFINNA SIG MITT I MAKTENS CENTRUM.

En bild summerar detta på ett mycket bra sätt - det är en intim och nära bild, tagen från en privat fest i Davos, Schweiz. I bakgrunden syns Blair och prins Andrew diskutera avslappnat med varsin drink i handen, medan Bono, i bildens förgrund, har fått sin blick fångad av någonting annat, en blick som täcks av hans solglasögon, en accessoir som han använder även inomhus. Danziger kände ingen större passion för just denna bild, och hans assistent blev besviken när Newsweek valde den som en del av "Tony Blairs sista dagar". Det enda som Danziger tycker att den representerar är hur tre mycket kända människor, från tre olika områden, tillsammans befinner sig på en liten yta. Han känner även att bilden är dåligt komponerad - anonyma grupper av människor på höger sida av bilden, till och med porträtterade bakifrån, och många vana fotografer letar efter någon form av struktur i bilden. Men det är dessa ovanliga bilder som är Danzigers arbete, och betraktaren får möjlighet att stirra på den bara för sakens skull.

Det är tydligt att hans arbete har gjort Danziger på det klara med den begränsade makt som hans bilder ändå har, jämfört med direkta hjäplinstatser. Vid ett tillfälle beskriver jag hans bilder på offren för den etniska rensningen i Rwanda som ett "bevis" på vad offren har genomgått. "Ja, förhoppningsvis", svarar Danziger, "men det hjälper ju inte dem så mycket".
En sådan möjlighet att få se båda sidorna av myntet har Danziger kunnat få även på andra sätt. Efter att ha blivit tillfrågad att välja sin favoritbild i hans arbete om Tony Blair, väljer han en med sin egen, personliga erfarenhet som grund, mer än den artistiska kvaliteten. Han väljer bilden på grund av att den är tagen när han och premiärministern flög till Bagdad på hösten 2006. I dagens informationssamhälle är det svårt att få en korrekt bild av orsakerna och effekterna i ett beslut, som att åka till Irak - för de flesta är Storbritanniens inblandning i konflikten endast vad de ser på TV och har ett mycket begränsat inflytande i deras liv. Danziger fick möjligheten att se de exakta konsekvenserna av alla förberedelser som han bevittnat under åren, i något som han kallar "på andra sidan kriget".
Oavsett om han fotograferar de fattiga eller de mäktiga, är Danzigers attittyd gentemot kompositionen av bilderna densamma - alla behandlas som individer och ingen får frågan om de kan posera. "Eftersom jag gör reportage, vill jag inte ha konstlade eller manipulerade motiv", säger han. I motsats till den mediabild som Blair ofta ger mot offentligheten, upptäckte Danziger att premiärministern delade hans avsky mot posering. Istället arbetade Danziger tyst och oebhindrat för att få de bilder han ville ha, även när det gällde profilbilder. Ett faktum som Blair ofta kommenterade till sin presstalesman, att Danziger var "farlig" då man glömde att han hela tiden befann sig i närheten. Detta påstående är något som Danziger tar som en stor komplimang, och som han i mångt och mycket tackar sin utrustning för. "Folk märker på en gång att jag inte bär runt på en massa zoomobjektiv, som en vanlig fotojournalist", förklarar han. "Jag arbetade med gamla Olympuskameror - traditionella SLR-kameror, men nu har jag E-400 för att den är så liten". Hans val av utrustning har till och med blivit ett samtalsämne bland hans motiv, "Jack Straw och Colin Powell hade en trevlig diskussion om min kamera när vi var på Hillsborough Castle" kommer han ihåg.